Idag började engelska b och jag fick äntligen känna mig som en tonåring igen. En faktiskt väldigt fin kille ifrån min klass kom fram och sa.
- Är du vår enda klasskamrat typ, eller? Ja det ser så ut svarade jag, eftersom jag var den enda som befann mig i klassrummet förutom han och hans kompis.
- Roody(nåt sånt, kommer inte ihåg) heter jag.
- Hej! Cecilia heter jag
- Är du här ifrån stan eller?
- Nej jag kommer från sundsvall och har nyss flyttat hit med min familj(jag menar man behöver ju inte berätta att man flyttat hit med sin sambo och två barn, man kan väl få låta dom tro att man flyttat hit med sin mor och far. Lite yngre kan man väl få känna sig)
-Det syns! För du är så väldans söt.(jag smälte och kände mig som 18 igen)
-Åh! Tack vad snäll du är. Du då? Är du ifrån stan?(Vilket ändå redan var väldigt uppenbart att han kom ifrån Göteborg, det hördes på dialekten)
-nej jag kommer ifrån Göteborg, flyttade hit för ungefär 2 år sen.
- ja jag tyckte det hördes
- Varför flytta ifrån Sundsvall? Less på stan eller?
- Ja det också.
- Haha! Ja samma här, lessnade på Göteborg.
- Hur kan man lessna på en sån fin stad?
- Ja det var antingen det här eller att söka jobb och aldrig få något i Göteborg.
- Ja, jag har jobbat i 7 år så det var dags att ta sig till skolbänken.
- Oj! 7 år? Inom vilken bransch?
-Inom handels så man ville snabbt där ifrån.
- Ja samma här fast jag har jobbat inom restaurangbranschen.
- Ja just det.
- Du är väldigt söt tycker jag.
- tack så mycket!
Sedan fick han några papper av vår lärare och drog. Vilken start på dagen, känner mig på topp fastän jag aldrig känt mig så sjuk. Har nästan ingen röst, jag låter som värsta kråkan.
